Idag började dagen med en engelska lektion och som att inte det var tråkigt nog så var det en drygjävel där.

Jag som har tänkt att å va skönt att jag inte har någon dryg jävel som tror att en är nå mer värd än alla andra i klassen, så som jag hade i stan. Men idag har jag insett att det finns såna jävlar i Ånge med. Fast han går ju bara i min engelska grupp så slipper ju se han för det mesta.

Jag hatar såna jävlar som tror att en kan säga vad som helst till andra, som inte bryr sig det minsta om andra människor och som är dryga.

Engelskan o Matten har jag blivit så grymt omotiverad att gå på. Fast engelskan är ändå värst. Mest pågrund av en incident som hände för några veckor sedan.

Vi satt o skulle skriva ett brev till vårat framtida barn på engelska. Och jag sa fröken till vår lärare. Jag kan inte hans namn och kände inte för att hörrudua.

Jag:
Fröken hur skriver jag inget dumt ska få hända dig?

Då sa surgubben:
Säger du fröken en gång till är dörren där

sedan gick han ut ur klassrummet och svarade inte på min fråga.
Jag blev helt ställd. Jag kände bara för att skrika o grina på samma gång, fast jag gjorde inget utavdem.
Jag satt kvar och sedan började folk skratta och någon sa till mig, Fröken fröken.

Så jag gick ut därifrån, förbannad som tusan, pratade med min gulliga mentor och satte mig i ett annat klassrum.

Inte förrän jag pratade med kuratorn om det idag insåg jag vilket fel gubbstrutten gjort.
Han måste ha blivit mobbad som liten och blivit kallad fröken, eller så hade han bara mens just den dagen.
Jag vet inte, det jag vet är att efter den dagen tycker jag inte om han längre.
Han kanske har glömt det, han kanske tycker att han satt mig på plats.

Idag så påpekade han varje gång som jag sa Hörrudu till honom, jag kan ju inte hans namn o jag vill inte lära mig det hellre. Jag är less. O gubbstruten skrattar när det förekommer småtrakasserier i klassen. Det var inte för egen del jag blev mest upprörd över det! :@

Vet inte vad det är med mig just nu egentligen, varför jag är så omotiverad ibland. En varning pågrund av ogiltig frånvaro har jag fått på idrotten också, visst stämmer det att jag inte varit med några gånger, fast inte sex gånger utan att sjukanmäla mig.

Det är timmarna med Karin och Siv som får mig motiverad att ens kliva upp på morgonen och åka iväg på skolan. Så tur att vi har Lärande och Utveckling, Pedagogisk ledarskap och Historia några gånger då o då. :)


Jag tror att jag har blivit så medveten om hur jag vill leva mitt liv så nu känner jag liksom att matten, vad ska det vara bra för? Jag ska bo där i min stuga i skogen och kanske ha några barn på en dagmamma verksamhet.

Jag måste kunna räkna o så det vet jag, fast det känns bara så tråkigt just nu.

Vem är det som bestämmer att jag behöver göra allt onödigt som
jag inte har någon nytta av för att få ett godkänt gymnasiebetyg egentligen?

Varför kan en inte bara få läsa det saker en själv vill?
Det jag har nytta av i mitt framtida liv.

Livet är bra konstigt ändå. Visst är vi friare än andra, till viss del. Fast jag tycker inte att en kan påstå att en är en fri människa när det är så mycket som (så kallat) måste göras.

Visst har vi det bättre i vårat land än många andra människor i andra länder. Fast det behöver ju inte betyda att vi har det bra. Om ni förstår vad jag menar.

Jag vill leva som Anastasia, hon verkar ha det bra! :)

Nu ska jag koka klart marmeladen och äta kinamat :)